|
|
|
Tourveckan....
För att bli en av de bästa på klubben
eller på touren så krävs det ibland
att man måste göra omställningar och
ändringar i rutinen för att prestera.
Jag vill dela med mig av en erfarenhet som är värd
att nämna.
Under mitt första år som pro så fick
jag en inbjudan att spela min första tävling
på Japanska Touren. Att få komma till en
ny kultur, nya människor och golfbanor som i stort
sett är heliga var en fantastisk upplevelse. Det
var även nästan lika mycket pengar på
Japanska Touren som USA Touren och alla tävlingar
med nationell TV sändning.
I Japan så finns det inte mycket mark att bygga
banor på utan banorna byggs ofta uppe i bergen.
T.o.m. kapas vissa bergstoppar av för att bana
vägen för gröna fairways. Ni kan tänka
er att det kostar en del att bygga banor på detta
sätt. Det märks även i medlemsavgifterna.
För många japanare är golf enbart att
slå i nät på en driving range. De vet
att de aldrig kommer att ha råd att bli medlem
i en klubb och få en tee time någonstans
kan ta upp till ett år innan man har tur att komma
ut. Till min stora förvåning var golf inte
bara en sport utan en heldagsupplevelse. Japanarna träffas
på morgonen och värmer upp, äter en
bit mat innan första start. Man tar en paus efter
9 hål med lunch och får en ny tee time för
sista 9 hålen.
Jag fick i alla fall möjligheten att komma över
ett par veckor innan tävlingarna skulle börja
och hade hoppats på att få spela en hel
del innan första tävlingen. Så var inte
fallet. Det var svårt att komma ut och få
tee times och jag var hela tiden beroende av min sponsor
som fick ordna med transporter. Jag förstog ingenting
vad de sade och japanarna förstår inte heller
mycket engelska.
När jag äntligen kom ut för att spela
inspelningsvarvet inför första tävlingen
ett par dagar innan så var kulturchocken större
än någonsin. Golfbagarna sattes på
räls på första hålet och kvinnliga
caddies gick med remote controls där bagarna färdades
utefter fairwaykanterna från hål till hål.
Ofta fick man göra teckenspråk för att
de skulle förstå vilken klubba man ville
ha. Ibland fick vi åka lift från den ena
greenen till nästa tee.
Det var som att åka från ett berg till en
annatt. Förstå mig rätt, det var bra
golfbanor men på ett sätt man inte är
van vid. Tar man sedan bort alla röda och gula
pinnar och målar dem vita så börjar
det bli mer japanskt. Fairway blev inte bredare av att
det var out of bounds på i regel varje hål
och på båda sidor av fairway.
Det var en utmaning redan innan man ställde sig
på tee första dagen. Sponsorer började
sträcka ut drivar att spela med och lovade små
förmögenheter om jag lyckades vinna med deras
utrustning. Bära deras kläder och jag kunde
få stora kontrakt som blond svensk. Det var svårt
att stänga ute alla dessa erbjudanden. När
jag sedan blev ihoplottad med en av Ozaki bröderna
och Brandel Chamblee som vunnit på USA touren
några gånger gjorde denna tävling mycket
intressant. Det blev både nervigt och roligt samtidigt.
Här om någonsin gällde det att ställa
om sig efter förhållanden man inte är
van vid. Jag lärde mig snabbt även varför
alla spelare frågade sina caddies om hur bollen
rullar på greenen. Gräset de använder
kallas Korai och är ett vassare grässtrå
som kan lura ögat mer än vad bermuda gräset
i Florida gör. Det kunde luta åt ett håll
och rulla åt ett annat.
På banor som detta fick jag ta beslutet att fokusera
på att hålla bolllen i spel direkt från
början. Det gällde att utesluta alla out of
boundspinnar som linjerade klippavsatsernas stup och
istället fokuser på små mål på
fairway. Det gällde att dricka mycket vätska
så att man inte tappade koncentrationen. Det gällde
att se till att man hela tiden fick uppförsputtar
så att man inte blev för lurad av Koraigräset.
Det gällde att verkligen lyssna på våra
caddies tips för de var oftast 99% rätt.
Att få sluta denna tävling med att klara
kvalgränsen, spela 36 hål med Brandel Chamblee
och slå honom med 1 slag genom att göra birdie
på sista hålet i direktsänd TV var
en fantastisk upplevelse.
Livet på touren är som himmel och helvete.
När spelet går bra finns det inget bättre
och när det går dåligt under några
veckor på raken så finns det många
som längtar hem. Men det är de få lyckosamma
ögonblick som fångar våra hjärtan
för detta fanstastiska spel och gör det till
en utmaning varje gång vi "peggar upp".....
LYCKA TILL!
Thomas Svanstedt
|
|
|
|